en tanke om mod

"Livet är färger. Tusentals. I allt det där vilda står du. Ensam. Vi är alla ensamma. Allt du gör och allt du säger är för din egen skull. Inbilla mig inget annat. I natten är det ditt ansikte som möter dig och ingen finns som kan rädda dig från det. Det finns inte plats för rädslor. Förstår du inte det.
Det är nu du måste vara modig.


Ingen man har mött sitt öde och vänt om "

Hur mina drömmar flyger

Varför skriver jag? Inte av tvång men ord har alltid läkt mig. Är jag mörk som mina texter? Ibland men mer sällan. Ord har alltid varit magi för mig. För att förlösa, för att stärka. För att tro.. Jag lever ett bra liv och det jag skriver vandrar bredvid mig som en förtrogen. Mycket har jag sett, mycket har jag hört men det gör inte att jag upplevt det. Mina texter är det i mig som jag inte talar det är mitt skuggrike.

älska sönder hatet

Det är väl ändå märkligt att det som är osynligt slår oss hårdast. I våra tider när allting skälver, när hat är det det som definierar oss så är det ändå så att det är ekot av kärleken vi jagar. I Norge lät en ensam man bilan falla, en enda man i domardräkt. En man med bröstet fyllt av hat. Det finns fler. Otal. Vad kan vi göra? Vi som står lite utanför och inte känner igen en fiende när vi ser en.. Vad kan du göra?

Du kan älska lika mycket som han hatar. Inget mer.

Jag vet inte

" Jag dömde dig aldrig. Fast jag borde gjort det.. inte en ända gång. Du ska veta det för det är viktigt. Jag bar kängor och nitar men jag var bara ett barn. Du var ett barn. Även om vi inte trodde det då. Vi visste allt, hade alla svar, ingenting fanns som vi inte kunde förklara. Så varför slog du? Varför dömer jag inte? Jag vet inte- det kan jag erkänna nu. Jag vet inte. "

 Vad är lycka? Är det när solens strålar bryter igenom trädkronan på gården? Är det när barnen med ett illtjut slänger sig från bryggan? Var det din hand på mitt knä. Min nyhandlade klänning, den med sirliga mönster av silver. Var det när två tankar möttes i samförstånd. Lycka är morgontidningen och nybryggt kaffe, samtalen om pokémon med barnen. Jag har så mycket att vara lycklig med. Ändå finns det dagar som är grå och trista, när allt känns motigt och besvärligt. Kunde man då, med sin tanke hålla fast i det som är sol då skulle allt vara mycket lättare tror jag. Jag skriver böcker, jag håller fast.. mina barns ljusa röster från rummet är sammet i själen. Visst är det så? Vad gör er lyckliga? Hur håller ni fast?

Änglagård tre.. och cookie dough

Har en slö dag i dag och det är så skönt! Inte ens skrivit har jag gjort. Något efter alla andra kikade jag på Änglagård 3 i natt och jag måste säga att den var en av om inte den bästa av dom alla tre. Jag är fullständigt galen i Helena Bergström, hon är grymt duktig. Rickard Wolf går inte av för hackor han heller.. Är lite sugen på glass så ska nog masa mig iväg till affären en sväng om en stund ( är hemligt förälskad i Ben&Jerrys cookie dough ).. Jösses.. får nog gå nu! Hej så länge

Hon bär inget barn

" Då sprang hon, fötterna kände inte nattfrosten på marken, inget, inget på denna jord skulle få henne att stanna. För så fungerar människan, har man en gång blivit jagad då slutar man aldrig springa. Alla bär vi blodsmak på tungan, alla har vi blod på våra händer. Natten sträcker ut sina armar mot kvinnan på landsvägen, armar som tröst och stillhet. Hon var havande, men bär inte längre ett barn i sitt sköte. Där är nu tomt och ihåligt. Hon bär inget barn. Hennes hud är en karta över timmar, dagar och år som våldfört sig över henne. Ärr från glas och blåmärken från fingrar som tagit i henne. Fötterna vilar mot asfalten, kylan har sedan länge målat dem lila och rosa. Hon tänker på snäckor hon plockat som barn när hon ser dom. Hon är inte längre havande, hon bär inget barn.. "

Värmechock

Mina persienner i vardagsrummet är sönder.. Det sa bara brak och så låg de hjälplösa i botten av fönstret. Till saken hör att mitt vardagsrum ligger på solsida och min lägenhet förgylls av dess närvaro ungefär mellan kl 14- 21 varje dag.. Och man ska inte klaga, det är skönt med värme och sommar.. Men nu blir jag snart galen! Det finns ingen syre här! Hur ska en sån som jag kunna tänka i detta?? Det blir att köpa nya persienner pronto! Funderar på sådana som man sätter utanpå fönstret, de är fina. Men är de praktiska? Ähh, skit samma om de är praktiska förresten, skulle i nuläget kunna slänga upp en presenning bara för att få lite skugga..

Förlora

" Det är alltid sekunden innan Tystnaden som är den svåra. Sekunden då dina ögon möter mina och jag vet att det gått för långt, det var nu du skulle ge upp. Det var nu det är över. Point of no return. När det där som var vi en gång slocknar i din blick då vet jag att jag är förlorad.. "

Att förlora. Vet ni, ingenting sliter ett hjärta så. .

Av tider, av kärlek..

" Så svävade evigheten mellan mina kupade händer. Allt jag bett om, allt jag önskat. Det jag fruktat. Allt det som givits mig bar jag med stolthet, inte ens olycka bar spår i min ansikte. Jag vördade tiden enbart för jag inte visste när det skulle ta slut. Kanske stod döden redan på min tröskel, dold i osynlighet men närvarande. Som en viskning. Något i min vid vinkel. Livet bär sina årstider, det handlar om att älska varenda en av dom. Ibland glömde jag, så som en gammal kvinna glömmer och jag släppte tid till att krossas runt mina fötter. Det kommer aldrig tillbaka. Mitt då kan aldrig bli ett nu igen.

Mellan mina armar bär jag ansikten av dem jag vördar, för ära och respekt. En del av dom för upprättelse, en del bär jag som en moder, några som vän. Alltid av kärlek. Inte av baktanke. Över stränderna sveper en ängel sina vingar. Ristar ett språk i sanden som vågorna sen bär ut till havs. Det språket är inte för oss att läsa. .."

Im back!

Efter lite fundering och prövning flyttar jag tillbaka hit. Trivs bra med blogger! Det var ett tag sen

jag skrev här och allt har en anledning, har suttit och sitter med min bok som jag håller på med. Det här med att skriva bok är ganska speciellt.. blir ganska disträ och bortkopplad och i huvudet virvlar meningar, ord och karaktärer runt. Och jag älskar varenda sekund.

nä jag fick tillfälle att flytta!

Den här bloggen och dess lilla innehåll kommer att flytta och få mer innehåll på ny adress!

blogg.amelia.se/daretodream

Ses där!

att se det framför sig

För att kunna genomföra sin dröm måste man se den framför sig. Med andra ord måste man ta något som är abstrakt och göra det konkret. Nej, det är inte lätt men absolut tvunget annars blir din vision inget annat än en dröm. Jag har satt mitt huvudmål på en lapp på mitt kylskåp och den hann sitta där i ett par dagar innan jag kunde göra små konkreta delmål, de där små stegen som ska ta mig till det på lappen. Varför har jag satt upp en lapp? Dels för att omvandla det till något konkret, men kanske mest för att kunna läsa den, påminna mig, för att uppmuntra, att hålla visionen vid liv..

Nästa steg är sätta upp delmål. Utan dem når du aldrig visionen, jag satte en tidsram också men jag tycker inte det är nödvändigt.. jag gjorde det för jag behöver lite press för att agera. Sätt rimliga delmål som du kan uppnå, sätter du dem för högt blir de svåra att nå och du tappar andan..

Det tredje primära som jag anser att man måste göra är en liten "kostnadskalkyl" och nu pratar jag inte om pengar, utan på vad det kommer krävas av dig. Vad är du beredd att göra, hur mycket kan du "offra" för att nå dina mål? Hur mycket tid är du beredd att lägga ner för många visioner tar tid. Behöver du studera något? Behöver du skapa någon form av förtroende hos människor, behöver du kanske skaffa någon yrkesutbildning?

En vision som håller tar tid att bygga och det ska ta tid, ju mindre arbete och tid du offrar ju flyktigare blir visionen.

Våga dröm

Jag har suttit och funderat på det med att våga… Det är på tok för lätt att fega ur, att inte riktigt vilja vara den som sticker ut, att förhålla sig så till sig själv och sin omgivning gör det ganska svårt att ens samla mod att bestämma sig för vad man vill göra. Jag har varit hemma och sjukskriven i två år och först nu har jag börjat kunna få grepp om vad jag verkligen vill och utifrån det bestämt hur jag ska gå tillväga. Och det är ganska stora planer jag ruvar på!.. Och jag kan höra lilla Jante knacka på dörren redo att kliva in och förminska det man drömmer om. .. För det är ju så han gör, han sitter vid varje människas dörr redo att slå till mot " högmod” pepprar våra sinnen med " Inte kan väl lilla obetydliga jag..” Jo! Jag kan! Du kan! och vi är ta mig tusan inte obetydliga! Om inte jag själv tar tag i mina drömmar, vem ska då göra det åt mig? Man brukar ju skoja om att vi svenskar ska vara så lagom hela tiden och det som är så vansinnigt tragiskt är att det är sant. Att vilja vara framgångsrik är nästintill något fult ( och nu pratar jag inte om att vara rik och känd utan att helt enkelt vara framgångsrik i det man nu valt att syssla med). Varför är det så? Det är fult att vara kompetent, att vara för mycket, att hävda sig och att våga tro att man är värd något. Vilka rädslor vi springer med.. Sverige är ett välfärdsland, vi har det bra här jämfört med många andra länder ändå har vi en av de högsta siffrorna bland självmordsstatistik, bland de högsta siffrorna av psykisk ohälsa… Något är ju fel, eller hur?

Det är dags att vi släpper på lagom nu tycker jag. .

Jag har börjat att kliva mot mina mål, jag kommer att skriva ned allt här, för min skull. För att få kontakt med andra människors drömmar. För att ge uppmuntran. Men även för att för mig själv dokumentera med och motgång och för att påminna mig om att jag går framåt. Att jag måste..