Jag vet inte

" Jag dömde dig aldrig. Fast jag borde gjort det.. inte en ända gång. Du ska veta det för det är viktigt. Jag bar kängor och nitar men jag var bara ett barn. Du var ett barn. Även om vi inte trodde det då. Vi visste allt, hade alla svar, ingenting fanns som vi inte kunde förklara. Så varför slog du? Varför dömer jag inte? Jag vet inte- det kan jag erkänna nu. Jag vet inte. "

 Vad är lycka? Är det när solens strålar bryter igenom trädkronan på gården? Är det när barnen med ett illtjut slänger sig från bryggan? Var det din hand på mitt knä. Min nyhandlade klänning, den med sirliga mönster av silver. Var det när två tankar möttes i samförstånd. Lycka är morgontidningen och nybryggt kaffe, samtalen om pokémon med barnen. Jag har så mycket att vara lycklig med. Ändå finns det dagar som är grå och trista, när allt känns motigt och besvärligt. Kunde man då, med sin tanke hålla fast i det som är sol då skulle allt vara mycket lättare tror jag. Jag skriver böcker, jag håller fast.. mina barns ljusa röster från rummet är sammet i själen. Visst är det så? Vad gör er lyckliga? Hur håller ni fast?

Änglagård tre.. och cookie dough

Har en slö dag i dag och det är så skönt! Inte ens skrivit har jag gjort. Något efter alla andra kikade jag på Änglagård 3 i natt och jag måste säga att den var en av om inte den bästa av dom alla tre. Jag är fullständigt galen i Helena Bergström, hon är grymt duktig. Rickard Wolf går inte av för hackor han heller.. Är lite sugen på glass så ska nog masa mig iväg till affären en sväng om en stund ( är hemligt förälskad i Ben&Jerrys cookie dough ).. Jösses.. får nog gå nu! Hej så länge

Hon bär inget barn

" Då sprang hon, fötterna kände inte nattfrosten på marken, inget, inget på denna jord skulle få henne att stanna. För så fungerar människan, har man en gång blivit jagad då slutar man aldrig springa. Alla bär vi blodsmak på tungan, alla har vi blod på våra händer. Natten sträcker ut sina armar mot kvinnan på landsvägen, armar som tröst och stillhet. Hon var havande, men bär inte längre ett barn i sitt sköte. Där är nu tomt och ihåligt. Hon bär inget barn. Hennes hud är en karta över timmar, dagar och år som våldfört sig över henne. Ärr från glas och blåmärken från fingrar som tagit i henne. Fötterna vilar mot asfalten, kylan har sedan länge målat dem lila och rosa. Hon tänker på snäckor hon plockat som barn när hon ser dom. Hon är inte längre havande, hon bär inget barn.. "

Värmechock

Mina persienner i vardagsrummet är sönder.. Det sa bara brak och så låg de hjälplösa i botten av fönstret. Till saken hör att mitt vardagsrum ligger på solsida och min lägenhet förgylls av dess närvaro ungefär mellan kl 14- 21 varje dag.. Och man ska inte klaga, det är skönt med värme och sommar.. Men nu blir jag snart galen! Det finns ingen syre här! Hur ska en sån som jag kunna tänka i detta?? Det blir att köpa nya persienner pronto! Funderar på sådana som man sätter utanpå fönstret, de är fina. Men är de praktiska? Ähh, skit samma om de är praktiska förresten, skulle i nuläget kunna slänga upp en presenning bara för att få lite skugga..

Förlora

" Det är alltid sekunden innan Tystnaden som är den svåra. Sekunden då dina ögon möter mina och jag vet att det gått för långt, det var nu du skulle ge upp. Det var nu det är över. Point of no return. När det där som var vi en gång slocknar i din blick då vet jag att jag är förlorad.. "

Att förlora. Vet ni, ingenting sliter ett hjärta så. .

Av tider, av kärlek..

" Så svävade evigheten mellan mina kupade händer. Allt jag bett om, allt jag önskat. Det jag fruktat. Allt det som givits mig bar jag med stolthet, inte ens olycka bar spår i min ansikte. Jag vördade tiden enbart för jag inte visste när det skulle ta slut. Kanske stod döden redan på min tröskel, dold i osynlighet men närvarande. Som en viskning. Något i min vid vinkel. Livet bär sina årstider, det handlar om att älska varenda en av dom. Ibland glömde jag, så som en gammal kvinna glömmer och jag släppte tid till att krossas runt mina fötter. Det kommer aldrig tillbaka. Mitt då kan aldrig bli ett nu igen.

Mellan mina armar bär jag ansikten av dem jag vördar, för ära och respekt. En del av dom för upprättelse, en del bär jag som en moder, några som vän. Alltid av kärlek. Inte av baktanke. Över stränderna sveper en ängel sina vingar. Ristar ett språk i sanden som vågorna sen bär ut till havs. Det språket är inte för oss att läsa. .."

Im back!

Efter lite fundering och prövning flyttar jag tillbaka hit. Trivs bra med blogger! Det var ett tag sen

jag skrev här och allt har en anledning, har suttit och sitter med min bok som jag håller på med. Det här med att skriva bok är ganska speciellt.. blir ganska disträ och bortkopplad och i huvudet virvlar meningar, ord och karaktärer runt. Och jag älskar varenda sekund.