en tanke om mod

"Livet är färger. Tusentals. I allt det där vilda står du. Ensam. Vi är alla ensamma. Allt du gör och allt du säger är för din egen skull. Inbilla mig inget annat. I natten är det ditt ansikte som möter dig och ingen finns som kan rädda dig från det. Det finns inte plats för rädslor. Förstår du inte det.
Det är nu du måste vara modig.


Ingen man har mött sitt öde och vänt om "

Hur mina drömmar flyger

Varför skriver jag? Inte av tvång men ord har alltid läkt mig. Är jag mörk som mina texter? Ibland men mer sällan. Ord har alltid varit magi för mig. För att förlösa, för att stärka. För att tro.. Jag lever ett bra liv och det jag skriver vandrar bredvid mig som en förtrogen. Mycket har jag sett, mycket har jag hört men det gör inte att jag upplevt det. Mina texter är det i mig som jag inte talar det är mitt skuggrike.

älska sönder hatet

Det är väl ändå märkligt att det som är osynligt slår oss hårdast. I våra tider när allting skälver, när hat är det det som definierar oss så är det ändå så att det är ekot av kärleken vi jagar. I Norge lät en ensam man bilan falla, en enda man i domardräkt. En man med bröstet fyllt av hat. Det finns fler. Otal. Vad kan vi göra? Vi som står lite utanför och inte känner igen en fiende när vi ser en.. Vad kan du göra?

Du kan älska lika mycket som han hatar. Inget mer.

Jag vet inte

" Jag dömde dig aldrig. Fast jag borde gjort det.. inte en ända gång. Du ska veta det för det är viktigt. Jag bar kängor och nitar men jag var bara ett barn. Du var ett barn. Även om vi inte trodde det då. Vi visste allt, hade alla svar, ingenting fanns som vi inte kunde förklara. Så varför slog du? Varför dömer jag inte? Jag vet inte- det kan jag erkänna nu. Jag vet inte. "

 Vad är lycka? Är det när solens strålar bryter igenom trädkronan på gården? Är det när barnen med ett illtjut slänger sig från bryggan? Var det din hand på mitt knä. Min nyhandlade klänning, den med sirliga mönster av silver. Var det när två tankar möttes i samförstånd. Lycka är morgontidningen och nybryggt kaffe, samtalen om pokémon med barnen. Jag har så mycket att vara lycklig med. Ändå finns det dagar som är grå och trista, när allt känns motigt och besvärligt. Kunde man då, med sin tanke hålla fast i det som är sol då skulle allt vara mycket lättare tror jag. Jag skriver böcker, jag håller fast.. mina barns ljusa röster från rummet är sammet i själen. Visst är det så? Vad gör er lyckliga? Hur håller ni fast?

Änglagård tre.. och cookie dough

Har en slö dag i dag och det är så skönt! Inte ens skrivit har jag gjort. Något efter alla andra kikade jag på Änglagård 3 i natt och jag måste säga att den var en av om inte den bästa av dom alla tre. Jag är fullständigt galen i Helena Bergström, hon är grymt duktig. Rickard Wolf går inte av för hackor han heller.. Är lite sugen på glass så ska nog masa mig iväg till affären en sväng om en stund ( är hemligt förälskad i Ben&Jerrys cookie dough ).. Jösses.. får nog gå nu! Hej så länge

Hon bär inget barn

" Då sprang hon, fötterna kände inte nattfrosten på marken, inget, inget på denna jord skulle få henne att stanna. För så fungerar människan, har man en gång blivit jagad då slutar man aldrig springa. Alla bär vi blodsmak på tungan, alla har vi blod på våra händer. Natten sträcker ut sina armar mot kvinnan på landsvägen, armar som tröst och stillhet. Hon var havande, men bär inte längre ett barn i sitt sköte. Där är nu tomt och ihåligt. Hon bär inget barn. Hennes hud är en karta över timmar, dagar och år som våldfört sig över henne. Ärr från glas och blåmärken från fingrar som tagit i henne. Fötterna vilar mot asfalten, kylan har sedan länge målat dem lila och rosa. Hon tänker på snäckor hon plockat som barn när hon ser dom. Hon är inte längre havande, hon bär inget barn.. "