Hon bär inget barn

" Då sprang hon, fötterna kände inte nattfrosten på marken, inget, inget på denna jord skulle få henne att stanna. För så fungerar människan, har man en gång blivit jagad då slutar man aldrig springa. Alla bär vi blodsmak på tungan, alla har vi blod på våra händer. Natten sträcker ut sina armar mot kvinnan på landsvägen, armar som tröst och stillhet. Hon var havande, men bär inte längre ett barn i sitt sköte. Där är nu tomt och ihåligt. Hon bär inget barn. Hennes hud är en karta över timmar, dagar och år som våldfört sig över henne. Ärr från glas och blåmärken från fingrar som tagit i henne. Fötterna vilar mot asfalten, kylan har sedan länge målat dem lila och rosa. Hon tänker på snäckor hon plockat som barn när hon ser dom. Hon är inte längre havande, hon bär inget barn.. "