Jag har suttit och funderat på det med att våga… Det är på tok för lätt att fega ur, att inte riktigt vilja vara den som sticker ut, att förhålla sig så till sig själv och sin omgivning gör det ganska svårt att ens samla mod att bestämma sig för vad man vill göra. Jag har varit hemma och sjukskriven i två år och först nu har jag börjat kunna få grepp om vad jag verkligen vill och utifrån det bestämt hur jag ska gå tillväga. Och det är ganska stora planer jag ruvar på!.. Och jag kan höra lilla Jante knacka på dörren redo att kliva in och förminska det man drömmer om. .. För det är ju så han gör, han sitter vid varje människas dörr redo att slå till mot " högmod” pepprar våra sinnen med " Inte kan väl lilla obetydliga jag..” Jo! Jag kan! Du kan! och vi är ta mig tusan inte obetydliga! Om inte jag själv tar tag i mina drömmar, vem ska då göra det åt mig? Man brukar ju skoja om att vi svenskar ska vara så lagom hela tiden och det som är så vansinnigt tragiskt är att det är sant. Att vilja vara framgångsrik är nästintill något fult ( och nu pratar jag inte om att vara rik och känd utan att helt enkelt vara framgångsrik i det man nu valt att syssla med). Varför är det så? Det är fult att vara kompetent, att vara för mycket, att hävda sig och att våga tro att man är värd något. Vilka rädslor vi springer med.. Sverige är ett välfärdsland, vi har det bra här jämfört med många andra länder ändå har vi en av de högsta siffrorna bland självmordsstatistik, bland de högsta siffrorna av psykisk ohälsa… Något är ju fel, eller hur?
Det är dags att vi släpper på lagom nu tycker jag. .
Jag har börjat att kliva mot mina mål, jag kommer att skriva ned allt här, för min skull. För att få kontakt med andra människors drömmar. För att ge uppmuntran. Men även för att för mig själv dokumentera med och motgång och för att påminna mig om att jag går framåt. Att jag måste..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar